skip to main |
skip to sidebar
Fick just ett plötsligt samtal av min praktikantkollega Heidi: "Mä oon tässä pihalla ja Bush ajaa kohta tästä ohi!". Hur vi än skyndade med Pia för att hinna ner i tid så hann ekipaget på tiotals bilar o motorcyklar redan köra förbi :( Han skall visst besöka någon skola i Harlem. Nå, nästa gång han skurrar förbi så ska jag nog bonga honom, och säga ett par utvalda ord om jag får chansen! ;)
Äntligen är han här, och så blev han sjuk genast :o( Värsta febersjukan på gång, typiskt. Mitt immunförsvar verkar vara bättre (knack knack i trä).
Förra veckoslutet tillbringade jag med Solveig på Long Island i de kända Hamptons, rika NewYorkares sommarparadis (sommarvillorna= palatsen står på rad). Solveig är min morfars brors fd-kollega, och hon var så vänlig att bjuda mig hem till sig över helgen, fast vi aldrig träffats förrut. Trevligt sällskap, god mat, bastu (!), små nätta städer och långa sandstränder- vad mer kan man hoppas på? :)På lördagen var vädret ännu fint (se bilden), men på söndag började den ökända stormen som det rapporterats om även i Finland. Jag hade inte ens vetat att en del av staden riskerade evakuering, det berättade mamma. Jag har inga vettiga tv-kanaler, så jag har varit lite "uutispimennossa". Men som jag skrev i mitt förra inlägg så vållade stormen mig inga större besvär än våta buntar.Allvarligare nyheter (föurom att Ilkka Kanerva blev utrikesminister) är såklart skottlossningen i Virginia. Detta är ett vrickat samhälle som "producerar" människor som gör sånt!
...väder alltså! Jag är inte så lite avundsjuk på de +20 graderna som ni har i Finland. Här är det under hälften av det, och regn för hela slanten. Översvämningar och avstängda metrolinjer, men som tur inte på min rutt till jobbet.
New Yorkarna visar sin pragmatiska sida och plaskar omkring i gummistövlar. Sura miner och blöta buntar. Men inte är man ju gjord av socker, som jag fick höra som barn!


En ny tradition har etablerats: skriva blogg klockan halv sex på morgonen efter en kväll på stan. Om sanningen ska fram så är klockan redan 5.55... Tillbringade halva kvällen på "Suomi-bileet" hemma hos Sami, en av de som blivit anställda på YKE efter sin prakikperiod (läs: får nuförtiden faktiskt lön för jobbet han gör), och andra halvan på en hemlig bar som man aldrig skulle hitta ifall man inte visste precis vilken omarkerade gråa dörr man skall knacka på.Jag hade en mardrömsaktig resa hem, D tåget som jag skulle ta kom efter en timmes väntan- Because of some technical problems... Jag klarade väntan tack vare spelen på min jobbtelefon, det var verkligen som en trip till 90-talet att sitta där på perrongen o spela matopeli :)
Bilderna: 1) vitrysse respektive kokis ur cappuccinokoppar på hemliga baren Back Door 2) Jag på trapporna till biblioteket vid Columbia University (lite mer inspirerande studieomgivning än Soc o Kom)

Kom just hem från en klubb som heter the Plumm (bl.a. Lindsey Lohan o Kanye West har setts där- hö hö) . Klockan är nästan halv sex! Kiva kväll, men måste medges att ytligheten når sina gränser ibland här i New York... Saknar äkta roligt ibland, istället för "titta-på-mig-så-snygg-jag-är"meininki.Vi började kvällen med middag hemma hos en av de andra praktikanterna på Finlands FN representation, Pia. Hon bor i Brooklyn, och det tog en rejäl stund att ta sig dit- speciellt efter att ha åkt förbi rätta metrostoppen o sen måsta vänta på nästa tåg tillbaks... Men loppu hyvin kaikki hyvin, vi kom fram o kvällen var lyckad :)Första bilden är från middagen hos Pia (från höger praktikanterna Pia, Outi, Heidi, jag och överst Sami som är anställd på YKE), andra är utsikten från en affär vid Union Square.